Aktieindexobligationer - hög avkastning till obefintlig risk?

Aktieindexobligationer eller kapitalskyddade produkter lovar hög potentiell avkastning till noll risk. Går den ekvationen verkligen ihop?

Aktieindexobligationer bygger på den enkla men tilltalande iden om att man som sparare skall få ta del av aktiemarknadens uppgång utan att riskera att följa med på nedsidan. Detta uppnås genom en kombination av en lång obligation och en option på en aktiemarknad.

Mer specifikt säljer emittenten (utgivaren av produkten) en obligation till “överpris” vid tecknandet av en aktieindexobligation. Medlen som betalas utöver obligationens värde på marknaden investeras en option med rätt men inte skyldighet att köpa ett aktieindex till ett visst pris i framtiden. Utvecklas indexet sedan positivt kan man tjäna pengar på att utnyttja optionen, men går marknaden emot en låter man den vara.

Varför man inte riskerar att förlora “över priset” man köpte optionen för är tack vare obligationen. Efter löptidens slut betalas obligationens ränta som då precis täcker upp kostnaden för optionen. Resultatet blir således följande:

Positiv marknadsutveckling: Optionsdelen utnyttjas på förfallodagen och ägaren gör en vinst på skillnaden mellan köpkursen optionen tillåter och vad aktieindexet står i.

Negativ marknadsutveckling: Optionsdelen utnyttjas inte och ägaren får tillbaka de pengar han investerat från obligationen.

Ingen nedsida och obegränsad uppsida med andra ord? Tyvärr är det inte så enkelt.

Till att börja med begränsas ofta avkastningen i aktieindexobligationer av dess deltagandegrad. Deltagandegraden är hur stor del av aktiemarknadens uppgång man får ta del av vilket avgörs av hur många köprätter (optioner) räntan på obligationer kan finansiera. Dagens lågränteklimat med låg avkastning på obligationer har lett till att deltagandegraden i aktieindexobligationer blivit allt lägre och instrumentets uppsida därför begränsats kraftigt.

En annan faktor som begränsar uppsidan i aktieindexobligationer är de ofta (nästan alltid) väldigt höga avgifterna som som emittenten tar ut. En vanlig betalningsmodell är att man vid teckningen betalar en engångsavgift på 2% för att sedan betala 1% årligen. Med tiden kommer dessa avgifter kraftigt urgröpa sparandet och potentialen att utnyttja ränta på ränta effekten.

Värt att veta är också att de index en aktieobligation följer är exklusive utdelningar vilket spelar större roll än man kanske tror. På lång sikt har faktiskt merparten av börsens utveckling bestått av utdelningar.

Slutligen är aktieindexobligationer inte heller så riskfria som de gärna utger sig för att vara. Som investerare tar man en kreditrisk gentemot emittenten som ger ut produkten. Tvingas emittenten ställa in sina betalningar är inte garantin mycket värd. Detta blev aktuellt under finanskrisen 2008 då det framkom att konkursdrabbade Lehman Brothers stått som garant för för produkten.

Sammantaget kan man nog säga att den gamla devisen stämmer. Det som låter för bra för att vara sant är oftast också det.